Josephines resor

Jag känner mig väldigt modig och glad, när jag tänker tillbaka på att jag verkligen åkte. Tänk att jag vågade! Jag lämnade Sverige för Kina. Jag gjorde det för kärleken. Och för mig själv. Jag växte som människa. Jag fick lära mig att klara mig själv. Jag fick ett äventyr, minnen och vänner för livet. Men det är inte förrän nu, nästan ett halvår efteråt som jag förstått vad Pekingresan betydde. Det tog lång tid, väldigt lång tid, innan jag vande mig vid landet och alla kulturkrockar. Maten, trafiken, spottandet, mentalitet (jag flyttar mig inte för andra, jag ska först fram), folkmassorna, vakterna. Nu, när vardagen och det gamla rutinerna har infunnit sig här i Sverige igen, saknar jag det. Jag saknar vår lägenhet, vardagen, att äta på restaurang varje kväll, helgerna med vännerna, skratten,  festerna, Helen´s café, att sitta på Carinas rum och bara snacka skit. Jag förstod det inte då, när jag befann mig mitt i det, vad jag verkligen fick uppleva. Det enda jag gjorde var att längta hem. Att säga hej då till familj, släkt och vänner,  var något av det jobbigaste jag gjort. Men när jag reste till Peking, var det inte att komma hem på något sätt ändå? Det var mitt livs första äventyr, som är slut nu. Vi kommer aldrig få uppleva det vi hade, det finns bara kvar i våra minnen. Och på alla fotografier.

Nu väntar ett nytt äventyr, och jag hoppas att ni är med mig. Även om ni befinner er i Kina, Sverige eller Danmark. Jeg savner er!

Mitt råd till alla ressugna: följ ditt hjärta, det som känns bäst i maggropen. Vaccinera dig med twinrix och ducoral om du ska resa långt. Prata med din familj. Var försiktig. Lev i nuet.